Du satt alltid på höger sida om matbordet och spanade ut över parken som låg precis utanför ditt och mormors hus. Du lade alltid en kortlek och det tog flera år innan du bytte ut den. Du gillade väl att den kändes använd och att den liksom var inspelad. Ibland brukade jag låna din kortlek och försöka att göra så som du gjorde. Det såg lätt ut, men det slutade med att jag försiktigt lade tillbaka de på fönsterkarmen där jag först tagit de ifrån, eftersom jag aldrig förstod hur du gjorde, hur noga jag än inspekterade dig från andra sidan matbordet. 

 

Du ska veta att mormor fortfarande bor kvar i huset, och att hon just nu befinner sig i sommarhuset som du byggde och där vi i varje vrå ser dig. Till och med när vi går i skogen ner till badstranden. Jag var där för fyra somrar sedan, när jag var helt ledig från jobb och skola. Vi tror att du besökte oss och vi grät en skvätt tillsammans mormor och jag. Det kändes fint att veta att du var där, med oss, och såg till att allt stod rätt till.

 

Det var du som introducerade för mig att äpple var godare i äppleklyftor och din paradrätt som du gjorde åt mig och min syster - stekt potatis och korv med grillkrydda, det ska du veta, att det kommer jag laga mycket de kommande tre åren och varje gång morfar, varje gång kommer jag att tänka på dig.