Jag jobbar ett 12-timmars pass. Självklart har jag en lunchrast och ett break mitt på dagen. Så kallad 'delad tur'. Det innebär att när kvällspersonalen kommer för att jobba kvällspasset, kommer även jag tillbaka. Som har jobbat hela morgonen. Som förmodligen vaknade innan 06. Som förmodligen inte kommer att komma i säng förrän efter 22. Som förmodligen går på högvarv i 12 timmar. Som förmodligen har knackat på varje dörr ett x antal gånger under dagen. Som förmodligen läst 9 olika medicinlistor och som förmodligen gett 9 olika behandlingar. I 12 timmar. 

Och jag har valt det själv. För att det är så mycket mer än att gå på högvarv och för att det är så mycket mer än stress. Jag knackar på 9 olika dörrar mer än 9 gånger och ger 9 olika behandlingar till 9 olika människor. 

Men när Kalle som precis har förlorat sin fru tar min hand och frågar om vi kan sitta ner och prata lite, drar jag en stol till mig och slår mig ner och lyssnar till minnena av hans fru och missar den sista kvarten, där jag egentligen kan gå hem eller när Agda larmar för att hon är orolig hjälper min närvaro och hon somnar innan jag ens lämnat rummet. När jag plockar fram inför frukosten imorgon, där jag vet att vi kommer att skratta tillsammans. När jag tänker på promenaden vi tog i förmiddags där jag fick lära mig väldigt mycket om blommor av en patient som jobbat i en trädgård hela sitt liv. 

Då är det värt det.

Vi har en stor vårdtyngd. Att jobba delade turer är verkligen inte optimalt. Vi har känslor. Vi förväntas att gå in i en ny roll för varje ny patient vi möter. Vi förväntas att möta både döden och livet. Samtidigt. Vi förväntas möta både frustration, glädje, sorg och förtvivlan. Vi är människor och inte robotar. Och vi gör det som förväntas av oss. Därför att vi vill det. 

Jag blir så ledsen av att läsa i fb-trådar, i krönikor, i artiklar eller i twitter-flödet, där vården, den bransch jag befinner mig i, blir så kritiserad av människor som varit där och vänt. Som varit och hälsat på sin mormor i en timme eller som var inskriven på akuten i tre. Dygnet har 24h och vi jobbar varje minut av dem. Det förväntas att vi jobbar 12 timmar och att vi slutar 21 men börjar 07 igen. Det förväntas att vi ska ta emot din frustration över att din mormor uttrycker, kanske i sin förvirring, att hon inte fått hjälp med de dagliga sysslorna imorse, att du är förbannad på att det tar sådan tid på att läkaren kommer, att du tycker vi är stressade. 

Vi tar emot det. 

För det är värt det. 

För att vi brinner för det vi gör.