"Jag blev mobbad rätt hårt" säger du i den studen jag gör ett moln med mitt finger på ditt bröst. Jag vet inte vad jag ska svara, eftersom jag vet att ingenting av det jag skulle säga skulle hjälpa eller trösta dig. Det skulle inte spela någon roll om jag sa att jag var ledsen eller att det är förjävligt vad barn gör mot varandra. Det skulle inte spela någon roll för dig vad jag säger om hur du är nu, att du är fantastisk, att du inte är något av det som Dem en gång kallade dig. Det skulle inte spela någon roll. 

 

Du frågar mig tre gånger om jag har svårt att slappna av. Jag förstår att det handlar om att du tror att jag känner mig ombekväm med dig. Precis så som du upplevt att alla andra har känt sig obekväma runt dig. Tidigare. 

Det är inte för att jag somnar bredvid dig. Eller vaknar upp bredvid dig. Eller att du fått mig i två delar. Och inte heller att du, trots de få antalet timmar vi känt varandra - kan fylla i mig när jag inte riktigt får fram det jag menar. 

 

Dina fingrar letar sig in i mitt hår, och jag lovar att du precis i den stunden kan du känna min hjärna och dess frekventa aktivitet. "Vad tänker du på?" Det är lättare att svara "inget" än att förklara men du säger att du märker ju att det är något som gnager. Jag bryr mig inte om att förklara och somnar med ryggen mot dig. 

 

Du ska upp och jobba och din klocka ringer prick 8. Ingen säger något på sju minuter. Jag vet det eftersom jag tar upp min mobil och börjar skriva en anteckning. 08:07 slutar jag när du frågar om jag har sovit gott. Jag hör att du egentligen inte bryr dig om svaret. Du låter besviken och kliver upp och klär på dig. Du vänder dig om och väntar fortfarande på ett svar. "Jo men det var kallt" och du ler. "Jag vann täcket". Du är medveten om att jag egentligen menade något annat. Du lägger dig bredvid mig, lägger din arm på mitt lår och tittar frågande. Letar efter bekräftelsen.

 

Jag låter den vara kvar.