God natt kan man ju lungt påstå. Klockan är snart ett men det gör egentligen ingenting för mig för jag har sovmorgon imorgon så det är nice. Idag har varit en intensiv dag. Skola på eftermiddagen, tvättstuga 18-21 och plugg såhär på kvällen. Just nu läser vi en bok som heter "Vården inifrån - när sjuksköterskan blir patient" och den är SJUKT intressant. Det är alltså 5 sjuksköterskor som får väldigt allvarliga sjukdomar där några av de är livshotande och man får höra deras tankar/läsa deras anteckningar från när de själv blir vårdade. Vet ni? Ingen av dem fem var nöjd. Alla tyckte att de blev dåligt behandlade eller att man inte såg patienten överhuvudtaget. Sjukt stor ögonöppnare verkligen. 

 

DÄREMOT är jag otroligt kritiskt och faktiskt väldigt ifrågasättande. Vi får nästan ALDRIG höra några solskenshistorier. Vi får bara veta hur vi som blivande sjuksköterskor absolut inte ska göra men aldrig vad vi faktiskt ska göra som är bra. Jag skulle vilja ha en likadan bok, men där framsidan ej är svartvit och där innehåller och varenda kapitel handlar om negativa möten med sjukvården och att omvårdnaden brustit. 

 

Vi pratar väldigt mycket om döden just nu och idag lyssnade jag på ett radioprogram kring döden och har funderat väldigt mycket under hela kvällen. Vad händer när vi dör? Finns det någon död som är helt smärtfri? Vart tar själen vägen när den tillsammans med anden (som vårdteoretikern Katie Eriksson anser utgör människan) vägen när vi dör? 

Jag är inte rädd för att dö, men det är klart att jag påverkas när jag läser om en kvinna som är 45 år och som får cancer och som dör precis på dagen en månad efter att hon fått sin diagnos. Den är så orättvis och jag kan väl ibland känna mig osäker, eftersom jag vill fortsätta leva och man vet ju inte vad som händer. Det finns ju saker som man inte KAN påverka utan som naturen (också vårdteori) styr. Jag kan gott och väl få cancer imorgon eller råka ut för en olycka.

 

Jaja, nu talar mina nattankar. Dags att sova. Godnatt.