Söndag 22 november.

Baaam! Vi satte redovisningen som en smäck. Våra lärare hade inte så mycket annat än "Den var skitbra, och det var precis detta vi ville se" att säga så jag blev så jävla stolt och proud över min grupp. 
 
Saker jag funderar över just nu: 
  • Tror ni att vissa människor kan födas utan att känna något "starkt" för någon annan än till sina blodsrelaterade? 
  • Är det värt att köpa en ny telefon och betala rätt mycket i mellankostad trots att jag är student, även fast min telefon stänger ner sig emellanåt och de på teliabutiken har sagt att det snart är dags, eftersom jag har en snart två år gammal mobil? 
  • Varför man ständigt drömmer konstiga drömmar och vaknar upp i ren panik och kan knappt skilja på verkligheten förrän man inser att man faktiskt precis vaknat? 
  • Kan man köpa en vanlig pappstjärna och sätta den på en valfri lampfot istället för i en hängande lampa? 
  • Vad ska jag köpa i julklapp till mamma och pappa? 
  • Hur gick tentan? 
  • Min spotlight-lampa har gått sönder, hur byter jag den? 
  • Undra om jag kommer tvingas trängas med folk imorgon förmiddag på gymmet, eller om det är lugnt en måndagsförmiddag? 
  • Varför är kurslitteratur så. inåt. helvetes. dyr????????!!!!!!!!
Japp, lite av mina funderingar. Har ni något svar att dela med er av? 
 
Just nu är jag verkligen inne i en period där jag känner mig ledsen hela tiden igen. Det spelar ingen roll om jag spenderar en hel skoldag med min f.a.n.t.a.s.t.i.s.k.a basgrupp eller en hel kväll med delar av den, eller en kväll på kåren eller på en pub eller en förmiddag på stan så känner jag mig ändå väldigt ledsen i sammanhanget. Jag känner mig inte lika glad på livet medan jag har all anledning att vara glad. All jävla anledning men det är jag inte. Jag är inte gråtledsen utan jag är bara mindre glad. Jag är ledsen om det märks på mig. För jag vill inte vara en ledsen person. 
      Men tänker att man måste få vara det ibland. Det känns ibland som att några av mina släktingar har en tendens att köra över mig lite och trots att jag ofta står upp för mig själv, så kan jag inte det i dessa fall. Ibland känns det som att jag svikit min familj för att jag flyttat ifrån dem (jag vet Elin, alla gör det någon gång och det är liksom en del av livet... men ändå) och jag känner mig rätt ofta ensam fast jag har människor runt omkring mig. 
 
Jag är glad över att jag vågar skriva av mig såhär öppet för det är bara några få som har tillgång till detta stället,  och det känns redan mycket bättre när man får ner det i ord. Nu ska jag se ett avsnitt av en ROLIG serie och sen ska jag se solsidan, det får mig iallafall att skratta otroligt mycket. 

Kommentarer
Anonym

Men älskade du! Du har inte svikit oss genom att flytta. Det är extra roligt att träffas nu och vi ser framemot när vi vet att du kommer hem.
Skit i de andra och deras överkörningstaktik. Det säger mer om hur de är än något annat.
Solsidan är bra! Leta reda på sidan med bloopers, säga vad man vill men efter att ha sett det så är nästan Ove en favorit 😘 Puss o godnatt. Kram från mamma


Kommentera inlägget här:

NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL (Eller en hemlig kärlekshälsning):


BLOGG:


KOMMENTAR:

Trackback